Underbara Sala. En stad jag själv skulle kunna tänka mig flytta till och som jag och min pojkvän smått har 

diskuterat om. Men i somras åkte vi hit från Örebro och var här redan vid 10:00 tiden. Vi hade bokat tid för

att göra höghöjdsbanan som jag visade på förra inlägget och efteråt tog vi en härlig god lunch och inväntade

nästa äventyr. Vi skulle nämligen åka ned 155 meter under jord för att traska runt i silvergruvan och fy tusan

så obehagligt men roligt det var! 

 

Vi fick inte viska, spotta eller svära. Självklart råkade en svordom då jag i mörket snubblade omkring där 

nere men jag tror att bergdamen var snäll mot mig haha. Men som sagt, obehagligt med endast en fackla 

som ledsagare men jag tycker ändå att det var sjukt kul! Niclas hade planerat att vi skulle bo en natt på ett

hotell i Sala, men eftersom att det inte var tillgänglig just den dagen vi var där så fick det tyvärr va. Men då

vi gick förbi hotellrummet nere i Salas silvergruva, en endaste rum (Sviten för bröllopspar) och vi skulle vara

där alldeles ensamma - så kände jag en lycka över att Gud hjälpte mig därifrån!! Jag bara stirrade på Niclas

och sa: ''var det HÄR vi skulle övernatta?!!!'' haha. Tack gode Gud så åkte vi ifrån Sala.

 

Skulle ni vilja sova en natt sådär djupt ned, helt ensamma, med inte ens ett lås på dörren? Och ett skynkel 

till självaste sängen där vi är så långt ned i berget att telefonen inte fungerar och inte en radio osv.... ?